Sitter vid köksbordet, blickar ut genom ett vindpinat fönster mot himlen utanför. Det blir en vacker dag, himlen är ljust gul och man kan skymta solen som kommer stiga upp bakom grantopparna. Det är med en stor sorg i hjärtat som jag vaknade upp denna fantastiskt vackra fredag...mitt i februari, en dag jag vanligtvis gläds åt, men idag känns det tungt och tomt, en känsla av att det gör ont, förstår ni. 

  Igår landade beskedet om att vår vän Hasse lämnat vårt jordeliv, en härlig själ finns inte bland oss längre, en go röst har tystnat, en hästentusiast har gått vidare, ja det är något jag inte kan förstå, att livet kan ta såna vändningar, livet bara rycks bort och sen finns det ingenting kvar....bara en tomhet och så alla minnen förstås. För oss på Kattryd har Hasse alltid funnits, han har alltid varit med oss här när vi haft våra spektakel, Hasse var alltid en som fanns där, en som ställde upp, hjälpte, peppade, stöttade, kom med goda råd, skrattade, drog goa "fräcka" historier och tackade aldrig nej till en kopp kaffe. Nu har skrattet tystnat och vi som är kvar får se tillbaka på alla minnen vi har tillsammans....och vi minns honom som en sann god vän....  

Så Hasse....R.I.P....vi ses i Nangialia