Efter att varit deckad av fru Feber några dagar så har jag kravlat mig ur sängen och känner mig lite starkare igen, att en sådan fräck fru kan sänka en så utan förvarning....det är oförskämt. Så nu efter dessa dagar med yrsel och en kropp som inte orkat ens vara upprätt så tog jag med mig hundarna ut på en promenad, frisk luft gör gott och ut med det onda. Hösten är för mig det vackraste, luften är frisk, ljuset vackert och alla dessa färger, alla skiftningar i rött, grönt, orange och gult....ja det är för mitt öga det vackraste av årstider.

  Det som gör hösten mindre vacker är alla älgloppor, de äckliga små krypen som landar på både folk och fä, suger sig sen fast och det går knappt få bort dom, kryper så där otäckt in under pälsen på stackars kreaturen och in i hårfästet på mattar, ja fråga någon om de tycker om dessa varelser...du får svaret NEJ, ingen tycker om dem, och hur kul är det att vara någon ingen tycker om, och vad gör de för nytta, bara onytta. Husse väckte mig imorse och sa, det är nåt med Muffins, hon vill inte äta sitt hö, slår med huvudet och krafsar med hovarna...det första jag tänkte på va...hm kolik, men så kravlade jag mig ur sängen och gick ut till min vackra lilla springare som husse tagit ut på gårdsplanen för att ledas, det får man göra om de har magknip.....men magen var i ordning så jag tog in henne i boxen, hon fortsatte att ruska och vara jätteirriterad över något, så ut igen, och se, där satt en liten jävel på underhalsen och kröp, bort bort bort ditt lill kräk, sen blev lilla hästen lugn och åt sin mat igen....så nu är HATA ÄLGLOPPORTIDEN här...   

  Nu har det gått drygt en vecka sedan den lilla fina hästen åkte från Kattryd, en häst som jag saknar varje dag, en häst som satt sig i mitt hjärta, en häst som kom hit av en slump i somras och som skulle säljas. En häst som haft lite tuffare förhållanden och som jag värnade om lite extra. Hästar ska inte behöva ha det dåligt, de förtjänar alltid det bästa och det är vi som skapar deras förhållanden. Men jag är glad och tacksam över att det finns ett öde, jag tror verkligen på öden, vi kan styra i mångt och mycket men det är alltid ödet som får sista ordet. I mitt fall med denna vackra lilla häst så var ödet min lycka. Det var ödet att hon kom hit, det var ödet att efter ett telefonsamtal kunna hitta en sån fantastisk familj som älskade lilla hästen från första ögonblicket    jag önskar av hela mitt hjärta stort lycka till för både häst och ryttare, det kommer bli sååå bra och jag är innerligt glad att få vara en del av det!

  Nu hoppas jag solen kommer skina på er alla vackra, själv ska jag ladda mina batterier för nästkommande vecka, nu är det bästa dagen på veckan (fredag) och jag tänker....

Do what you love,

and love what you do

                                                                                                            .....tjingeling!!!!