Att få göra det man älskar mest i hela världen är för mig lycka....och jag har förmånen att göra just det jag älskar, umgås med de vackra fyrbenta djuren hästar. Det är de som alltid är vänliga, de som har ett hjärta av guld, de som lyssnar på dig när du är ledsen, de som behåller en hemlighet, de som älskar dig för den du är, de som bär dig på sin rygg, de som är din vän när andra sviker och de som ger dig villkorslös kärlek tillbaka.

  Allt som vi hästmänniskor får, varje dag, vecka ut och vecka in tillsammans med dessa fantastiska fyrbenta. Min pay back är att få mina hästar att trivas och ha det bra tillsammans med mig och de de har omkring sig. Jag tror att vi hästmänniskor mår bra av att se en häst trivas. Den villkorslösa glädjen som man får tillbaka. En dålig dag kan fort bli en bra dag när jag möts av ett gnägg när jag öppnar dörren till stallet. Jag önskar att alla får uppleva samma glädje som jag upplever gång på gång med dessa fantastiska fyrbenta djur. 

 Min lycka (igen) var i söndags då jag åter igen prövade lyckan med att rida fälttävlan på min bruna prins. Kan ju inte påstå att det var så lyckosam start från gårdsplanen på lördagen då trailern släppte från dragkroken. Men med lagom skakiga ben kom vi lyckosamt iväg igen och åkte vidare. De första kilometrarna var de värsta i mitt lilla liv då jag skräckslaget glodde i backspegeln hela tiden för att försäkra mig om att den inte skulle lossa igen. En mardröm för oss alla som kör hästar att sånt ska hända och ja, jag borde vara för gammal och rutinerad för att detta skulle hända men plötsligt händer det och det finns ingen annan att skylla på. En trivsam resa upp blev det med bästa sällskapet och vid ankomst så möttes vi av det största leendet nånsin av vår husvärd Elen, på hennes fina gård där vi skulle få husrum för natten. 

 Frasse var för dagen groom och sällskapsdam och hade ett litet getöga på min framridning till dressyren....Herr Brun var taggad då han sneglat lite över axeln och sett de fina terränghindren som stod precis jämte framridningen, mmmm....lätt att rida snyggt då...ha ha....men ett angenämt problem, för mig är det en go känsla att känna den energin i pållen. Ja nu är ju inte dressyr det jag brinner mest för men gör så gott jag kan, Herr Brun var lite för dagen på tårna och vi fick en del missar...men vi åker hem och övar mer. Hoppningen gick bra med en så laddad kuse, dock lite för lydig...hm.

  Under bangången på terrängen blev det lite förvirrat då de märkt hindren fel och kladdat lite på banskissen men jag trodde i min enfald att jag hade koll på läget...  tillsammans med min härliga supporterskara gick jag banan som var mycket fin och inbjudande, graven var stoooor och jag tänkte...tur inte lilla Muffins var med...hon hade fått slaget när hon sett den...hihi. Herr Brun som redan fattat galoppen av vad vi skulle göra var mycket fin och laddad på framridningen till terrängen och så start, i fållan stampade han lite på stället och ville iväg, lite tveksamt över första men sen trillade poletten ner och han flög fram över hinder efter hinder. Känslan man får när man ute i terrängen blir ett med hästen är obeskrivlig....men jag har ett ord:  "LYCKA"    

                                                  ....tjingling!!